laktosintolerans
Jag blev sjuk förra året i augusti, det började med att jag fick väldigt ont i magen efter att vi hade varit på fjällvandring. Jag trodde att jag kanske hade ätit nått dåligt men när smärtan kring naveln och till höger i nedre delen av magen blev värre ringde jag vårdcentralen. Jag fick komma in dit akut eftersom att klockan var närmare 10 på kvällen. Läkaren undersökte mig, jag fick lämna ett urin prov och dem tog ett CRP sen bestämde dem att skicka mig med taxi till sunerby sjukhus eftersom man misstänkte att de handlade om blindtarmsinflammation.
När jag kom dit så undersöktes jag på akuten, sedan fick jag skjuts upp till barnavdelningen där jag fick alvedon men den hjälpte inte. Läkarna undersökte mig och tog prover men dem kunde inte hitta vad som var fel. Eftersom CRP låg bra så trodde dem på förstoppning och gav mig laxermedel men de gav inte heller något mer än att man kunde utesluta förstoppning. Jag låg sammanlagt kvar 3 dagar sen fick jag åka hem utan att vara bättre.
Någon vecka gick sedan blev jag återigen jätte dålig. Jag kunde inte längre äta för de gjorde så ont och jag blev illamående. Jag hade även fått vaccin som gjorde mig jätte dålig så jag var redan inlagd på vårdcentralen när magen började göra fruktansvärt ont. Så dagen efter skickades jag iväg på bår i bårbil återigen till sunderby sjukhus. Inte heller denna gång hittade man något och jag fick prata med en kurator. Dem trodde det var något psykiskt vilket jag visste att de inte var. I alla fall så åkte jag hem till mamma denna gång när jag blev utskriven och detta eftersom jag skulle på undersökningar på sjukhuset i min hemkommun. Ingenting, inga undersökningar (fick göra en massa undersökningar bla gynundersökning) gav några resultat, man hittade inte orsaken.
Så fick jag då gå och prata om vad jag äter osv, jag berättade om mina problem med magen. Hon bad mig köpa laktulos då man återigen var inne på förstoppning. Så jag provade detta men fick sluta eftersom jag inte fick göra annat än att sitta på toaletten. Ni kanske förstår vad jag menar då (diareé). Jag fick även träffa två psykologer på BUP eftersom att mamma trodde jag hade fått anorexi då jag knappt åt någonting. Jag tappade 10kg på en och en halv vecka.
Nästa gång jag gick iväg och pratade om min kost så sa jag att jag inte fick göra annat än att sitta på toa och då drog hon slutsatsen om att jag var laktosintolerant. Så jag fick hämta ut några piller som jag skulle använda om jag åt mat som innehöll mjölk. Dock så hjälpte inte detta mot magsmärtorna utan bara mot att jag inte behövde sitta på toa hela tiden.
Så idag äter jag piller när jag dricker mjölk eller äter något som innehåller mycket mjölk, annars kan jag räkna med att jag får sitta på toa. Jag är inte jätte allergisk och har dagar när jag är mer känslig osv men det är inte något jätte stort problem. Man lär sig leva med det = )
När jag kom dit så undersöktes jag på akuten, sedan fick jag skjuts upp till barnavdelningen där jag fick alvedon men den hjälpte inte. Läkarna undersökte mig och tog prover men dem kunde inte hitta vad som var fel. Eftersom CRP låg bra så trodde dem på förstoppning och gav mig laxermedel men de gav inte heller något mer än att man kunde utesluta förstoppning. Jag låg sammanlagt kvar 3 dagar sen fick jag åka hem utan att vara bättre.
Någon vecka gick sedan blev jag återigen jätte dålig. Jag kunde inte längre äta för de gjorde så ont och jag blev illamående. Jag hade även fått vaccin som gjorde mig jätte dålig så jag var redan inlagd på vårdcentralen när magen började göra fruktansvärt ont. Så dagen efter skickades jag iväg på bår i bårbil återigen till sunderby sjukhus. Inte heller denna gång hittade man något och jag fick prata med en kurator. Dem trodde det var något psykiskt vilket jag visste att de inte var. I alla fall så åkte jag hem till mamma denna gång när jag blev utskriven och detta eftersom jag skulle på undersökningar på sjukhuset i min hemkommun. Ingenting, inga undersökningar (fick göra en massa undersökningar bla gynundersökning) gav några resultat, man hittade inte orsaken.
Så fick jag då gå och prata om vad jag äter osv, jag berättade om mina problem med magen. Hon bad mig köpa laktulos då man återigen var inne på förstoppning. Så jag provade detta men fick sluta eftersom jag inte fick göra annat än att sitta på toaletten. Ni kanske förstår vad jag menar då (diareé). Jag fick även träffa två psykologer på BUP eftersom att mamma trodde jag hade fått anorexi då jag knappt åt någonting. Jag tappade 10kg på en och en halv vecka.
Nästa gång jag gick iväg och pratade om min kost så sa jag att jag inte fick göra annat än att sitta på toa och då drog hon slutsatsen om att jag var laktosintolerant. Så jag fick hämta ut några piller som jag skulle använda om jag åt mat som innehöll mjölk. Dock så hjälpte inte detta mot magsmärtorna utan bara mot att jag inte behövde sitta på toa hela tiden.
Så idag äter jag piller när jag dricker mjölk eller äter något som innehåller mycket mjölk, annars kan jag räkna med att jag får sitta på toa. Jag är inte jätte allergisk och har dagar när jag är mer känslig osv men det är inte något jätte stort problem. Man lär sig leva med det = )
Min Epilepsi del 2
Ett anfall som jag kommer ihåg extra mycket (jag kommer inte ihåg själva anfallet utan bara när jag kvicknade till efteråt). Det är ett av de mest obehagliga upplevelser jag nåogonsin varit med om. Jag vaknade och märkte att allt i sängen var jätte blött hela jag var kladdig. Jag kände mig konstig och svag i kroppen och skakade uta bara den.
Jag grät och gick upp till mamma som låg och sov, jag väckte henne och berättade att de var blött i sängen. Mamma trodde jag hade kissat på mig så hon följde med till mitt rum för att dra sängkläderna och sätta dit nytt. Men när vi kom ner insåg hon att jag hade haft ett krampanfall och att jag hade svettats, tuggat fradga och kissat på mig eftersom att verkligen hela sängen var blöt. Så vi drog bort sängkläderna och la dem i tvätten, sen fick jag följa med mamma och lägga mig i hennes säng. Där låg jag och skakade utan att kunna slappna av och sova. Ursh! Den här gången var det jag som vaknade och upptäckte att något inte stod rätt till, i vanlig fall brukar någon annan göra de och ta bort mig från sängen innan jag ens hunnit vakna till ordentlig.
En annan upplevelse som jag också tycker är obehaglig var när jag en morgon steg upp som ingenting. Jag satte mig vid frukostbordet där man satt och pratade om mig. Då fick jag veta att jag hade haft ett anfall under natten. Så jag sa förvånat, vad pratar ni om? Då sa pappa minns du inte att du hade ett anfall i natt? Nej, sa jag! Jag trodde att jag hade sovit hela natten. Då sa pappa att han hade tagit ut mig på balkongen och pratat med mig vilket jag inte alls kom ihåg.. Läskigt att man inte minns vad man har gjort och vad som hänt.
Jag gick årligen på kontroller för min epilepsi och åt medicin, jag fick några gånger prova trappa ner på min medicin men de gick inte för då återkom kramperna. Så jag åt medicin för min epilepsi ända fram till jag var drygt 13 då hade jag varit på EEG och man bestämde då att jag skulle testa trappa ner på medicinen och den här gången gick det utan att kramperna åter kom. Vi skulle precis bröja prata om det här med körkort och andra saker, förmodligen hade man inte trott att jag skulle växa ifrån min epilepsi men de gjorde jag tillslut.
Idag äter jag ingen medicin för detta, jag går inte på några kontroller längre och de påverkar inte mitt liv. Jag vet inte om de är så att den kan komma tillbaka igen men jag hoppas såklart inte de!
Jag grät och gick upp till mamma som låg och sov, jag väckte henne och berättade att de var blött i sängen. Mamma trodde jag hade kissat på mig så hon följde med till mitt rum för att dra sängkläderna och sätta dit nytt. Men när vi kom ner insåg hon att jag hade haft ett krampanfall och att jag hade svettats, tuggat fradga och kissat på mig eftersom att verkligen hela sängen var blöt. Så vi drog bort sängkläderna och la dem i tvätten, sen fick jag följa med mamma och lägga mig i hennes säng. Där låg jag och skakade utan att kunna slappna av och sova. Ursh! Den här gången var det jag som vaknade och upptäckte att något inte stod rätt till, i vanlig fall brukar någon annan göra de och ta bort mig från sängen innan jag ens hunnit vakna till ordentlig.
En annan upplevelse som jag också tycker är obehaglig var när jag en morgon steg upp som ingenting. Jag satte mig vid frukostbordet där man satt och pratade om mig. Då fick jag veta att jag hade haft ett anfall under natten. Så jag sa förvånat, vad pratar ni om? Då sa pappa minns du inte att du hade ett anfall i natt? Nej, sa jag! Jag trodde att jag hade sovit hela natten. Då sa pappa att han hade tagit ut mig på balkongen och pratat med mig vilket jag inte alls kom ihåg.. Läskigt att man inte minns vad man har gjort och vad som hänt.
Jag gick årligen på kontroller för min epilepsi och åt medicin, jag fick några gånger prova trappa ner på min medicin men de gick inte för då återkom kramperna. Så jag åt medicin för min epilepsi ända fram till jag var drygt 13 då hade jag varit på EEG och man bestämde då att jag skulle testa trappa ner på medicinen och den här gången gick det utan att kramperna åter kom. Vi skulle precis bröja prata om det här med körkort och andra saker, förmodligen hade man inte trott att jag skulle växa ifrån min epilepsi men de gjorde jag tillslut.
Idag äter jag ingen medicin för detta, jag går inte på några kontroller längre och de påverkar inte mitt liv. Jag vet inte om de är så att den kan komma tillbaka igen men jag hoppas såklart inte de!
Min Epilepsi del 1
När jag var ca 6 år gammal skulle min familj och jag ut på en sommarsemester och bil omkring genom Norge och Sverige. Allt var frid och fröjd fram till att vi närmade oss norska gränsen.
Inte alls långt från norska gränsen ovanför kiruna så märkte min mammas nya man att alllt inte stod rätt till med mig (jag och min bror sov oftast i bilen). Men den här gången när Ulf tittade bak på mig så förstod han att nått var fel eftersom jag tuggade fradga och hade ögonen hade rullat bak så att endast ögonvitorna syntes. Han berättade för mamma att nått var fel och sen stannade han så fort som möjligt. Dem tog bort bilbältet som hade lindat sig ett varv runt halsen och sakta återkom jag i medvetande (har själv inga minnen från händelsen utan har fått allt berättat). Mamma tog hand om mig medan Ulf försökte få stopp på en bil som kunde ringa 112 för av någon anledning funkade inte vår telefon. Men ingen ville stanna, han fick tillslut ställa sig mitt på vägen och då stannade en bil och larmade efter en ambulans.
Det blev då ett prio 1 larm för ambulansen eftersom det handlade om ett barn och jag inte var vid fullt medvetande. När ambulanspersonalen kom ville jag inte riktigt sammarbeta exempelvis skulle dom ta in mig i ambulansen genom dörren på sidan och då sträckte jag ut armarna så dem fick bända in mig. Jag var väldigt spak och vi visste inte vad som hade hänt. Ambulansen åkte även prio 1 tillbaka till sjukhuset eftersom dem förstod att allt inte stod rätt till i huvudet. På sjukhuset blev jag ordentligt undersökt och blodprover togs, läkarna frågade mamma om jag hade epilepsi då man misstänkte att detta kunde ha varit ett epileptiskt anfall. Men vi hade aldrig hört talas om detta. Jag fick ligga under observation ett par timmar men eftersom vi var på semester och jag inte visade några tecken på att få ett till anfall. Man skickade en remiss till en barnläkare i Piteå där jag bodde. Vi fortsatte våran semester utan problem.
När vi kom hem igen så hade vi fått en kallelse till sjukhuset och där fick vi prata med min barnläkare och sedan fick jag genomgå några undersökningar då bland annat EEG (http://www.1177.se/Fakta-och-rad/Undersokningar/EEG---Elektroencefalografi/).
Före denna undersökning var jag tvungen att vara vaken i ett dygn, för jag skulle sedan sova på sjukhuset medan undersökningen genomfördes. Jag fick ha på mig en sådan mössa som ovan med en massa elektroder på.
När alla undersökningar var gjorda ställde man diagnosen barnepilepsi. Jag fick medisiner som jag tog morgon och kväll för att förhindra krampanfall, jag hade även en adrenalinspruta som jag skulle få om mina krampanfall höll på över en minut. Varje år gick jag på EEG undersökningar där jag vakat före varje undersökning.
Jag fick fortfarande krampanfall under min medisinering men de var inte lika ofta som om jag inte hade fått medicin. Varje gång förlorade jag medvetandet och kommer själv inte ihåg något av händelserna eller vad som sker inom en tid efter anfallen.
läs mer om epilepsi här:
http://www.epilepsi.se/
http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Epilepsi/
Fortsättning följer
Inte alls långt från norska gränsen ovanför kiruna så märkte min mammas nya man att alllt inte stod rätt till med mig (jag och min bror sov oftast i bilen). Men den här gången när Ulf tittade bak på mig så förstod han att nått var fel eftersom jag tuggade fradga och hade ögonen hade rullat bak så att endast ögonvitorna syntes. Han berättade för mamma att nått var fel och sen stannade han så fort som möjligt. Dem tog bort bilbältet som hade lindat sig ett varv runt halsen och sakta återkom jag i medvetande (har själv inga minnen från händelsen utan har fått allt berättat). Mamma tog hand om mig medan Ulf försökte få stopp på en bil som kunde ringa 112 för av någon anledning funkade inte vår telefon. Men ingen ville stanna, han fick tillslut ställa sig mitt på vägen och då stannade en bil och larmade efter en ambulans.
Det blev då ett prio 1 larm för ambulansen eftersom det handlade om ett barn och jag inte var vid fullt medvetande. När ambulanspersonalen kom ville jag inte riktigt sammarbeta exempelvis skulle dom ta in mig i ambulansen genom dörren på sidan och då sträckte jag ut armarna så dem fick bända in mig. Jag var väldigt spak och vi visste inte vad som hade hänt. Ambulansen åkte även prio 1 tillbaka till sjukhuset eftersom dem förstod att allt inte stod rätt till i huvudet. På sjukhuset blev jag ordentligt undersökt och blodprover togs, läkarna frågade mamma om jag hade epilepsi då man misstänkte att detta kunde ha varit ett epileptiskt anfall. Men vi hade aldrig hört talas om detta. Jag fick ligga under observation ett par timmar men eftersom vi var på semester och jag inte visade några tecken på att få ett till anfall. Man skickade en remiss till en barnläkare i Piteå där jag bodde. Vi fortsatte våran semester utan problem.
När vi kom hem igen så hade vi fått en kallelse till sjukhuset och där fick vi prata med min barnläkare och sedan fick jag genomgå några undersökningar då bland annat EEG (http://www.1177.se/Fakta-och-rad/Undersokningar/EEG---Elektroencefalografi/).
Före denna undersökning var jag tvungen att vara vaken i ett dygn, för jag skulle sedan sova på sjukhuset medan undersökningen genomfördes. Jag fick ha på mig en sådan mössa som ovan med en massa elektroder på.
När alla undersökningar var gjorda ställde man diagnosen barnepilepsi. Jag fick medisiner som jag tog morgon och kväll för att förhindra krampanfall, jag hade även en adrenalinspruta som jag skulle få om mina krampanfall höll på över en minut. Varje år gick jag på EEG undersökningar där jag vakat före varje undersökning.
Jag fick fortfarande krampanfall under min medisinering men de var inte lika ofta som om jag inte hade fått medicin. Varje gång förlorade jag medvetandet och kommer själv inte ihåg något av händelserna eller vad som sker inom en tid efter anfallen.
läs mer om epilepsi här:
http://www.epilepsi.se/
http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Epilepsi/
Fortsättning följer
